Do not join the global gang war We must free ourselves from the hypocrisy and nob NATO

Gå inte med i det globala gängkriget 

Vi måste lösgöra oss från hyckleriet och nobba Nato

Av: 

Mikael Nyberg

Publicerad: I dag 05.30

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

 

”USA och Nato rättfärdigade kriget i Afghanistan med en egenmäktig nytolkning av FN-stadgans paragraf 51 om rätten till självförsvar”, skriver Mikael Nyberg. Foto: Ivan Sekretarev / AP

KULTUR

Krig utvecklar sig sällan som anstiftarna tänkt sig. I sex månader skulle de svenska fredsbevararna stanna i Afghanistan. Först 20 år senare lämnade de sista soldaterna landet, avtackade av USA och Nato. Talibanerna, som övergett Kabul 2001, tågade in igen. Omkostnad för kriget åren 2009 till 2019: över 100 000 dödade eller skadade civila afghaner.

Vid annekteringen av Krim 2014 svallade de nationella känslorna i Ryssland, men nu har Putins storryska nostalgi kört fast i en missräkning. Motståndet i Ukraina vägrar att stilla sig.

Med överlägsen eldkraft går det att som i Groznyj eller Falluja lägga städer i grus och aska. Men sedan? Expertisen beräknar att en ockupation av Ukraina skulle kräva 20 soldater per 1 000 invånare, sammanlagt 900 000 man.

Unga ryska soldater på post i gathörnen vet knappt var de hamnat, än mindre varför de hamnat där de hamnat. De blir utskällda av äldre kvinnor på sitt eget modersmål. De skäms.

Om känslan sprider sig ut i det ryska samhället, kan den växa till motstånd mot kriget. Men repressionen är svår. Den ryska fredsrörelsen behöver gensvar. Det vi gör och inte gör påverkar utsikterna.

Den 21 februari, tre dagar före den ryska invasionen, debatterade FN:s säkerhetsråd Rysslands erkännande av utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Afrika har många folk som splittrats av godtyckliga gränser, påpekade Kenyas FN-ambassadör Martin Kimani.

Men efter frigörelsen från kolonialmakterna beslöt de nya staterna att inte äventyra freden med territoriella anspråk. Strävan efter återförening är förståelig, förklarade han, ”men Kenya avvisar försök att med våld tillmötesgå denna längtan”.

Liksom företrädare för många andra stater fördömde han det ryska brottet mot Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Men han stannade inte där:

”Förenta Nationernas stadga fortsätter att trasas sönder i de mäktigas obevekliga angrepp. För ett ögonblick åberopas den med vördnad av länder som sedan vänder den ryggen och strävar mot mål som är rakt motsatta internationell fred och säkerhet.”

… i vår del av världen är tunnelseendet ett moraliskt påbud.

”Kenya framför sin starka oro och sitt motstånd mot erkännandet av Donetsk och Luhansk som självständiga stater. Vi vänder oss också bestämt mot trenden de senaste decennierna hos mäktiga stater, inklusive medlemmar av detta säkerhetsråd, att hänsynslöst bryta mot internationell lag.”

Ryssland är inte ensamt om att överfalla andra länder och ändra gränser med våld. Nato-länderna satte sig över FN-stadgan när de bombade Jugoslavien 1999 och gav Kosovo diplomatiskt erkännande. Invasionerna av Afghanistan och Irak var uppenbara brott mot förbudet mot angreppskrig, och i Libyen förvandlade Nato ett begränsat FN-mandat till ett carte blanche att framtvinga ett regimskifte. Sverige medverkade.

Listan går att göra längre. Kriget mot terrorismen har med sina drönarattacker, kidnappningar och tortyrläger varit en lång räcka förbrytelser mot folkrätten.
När de västliga stormakterna talar om brott mot internationell lag framstår de i många länder i Afrika, Asien och Latinamerika som hycklare. Men i vår del av världen är tunnelseendet ett moraliskt påbud. Att påtala sammanhanget kallas att ”relativisera”, det vill säga förminska Rysslands brott.

Är det inte just så ledarna i Moskva ursäktar sitt övergrepp? Putin använder ord för ord samma skäl som Natoländerna för att sätta sig över folkrättens våldsförbud. Han viftar med prejudikat.

USA förbehåller sig öppet rätten att sätta sig över internationell lag.

Men sammanhanget förminskar inte brottet. Tvärtom. Det är som med gängbrottsligheten. Varje enskilt mord är ett illdåd och en källa till sorg och vrede, men i gangsterlogikens tunnelseende finns ingen utväg ur skjutningarna, bara en ändlös rad av brutalt avlivade unga män. Först när brottet relativiseras, när det placeras i sitt blodiga sammanhang, framträder det som större hot. Det blir möjligt att göra något åt de sociala drivkrafterna.

FN-stadgan är, som Martin Kimani påpekar, på väg att trasas sönder. Stormakterna har alltid tagit lätt på paragraferna. I dag är det inte mycket kvar av den kollektiva säkerhet som folkrätten formellt garanterar. En global gangsterlogik har tagit över.

USA förbehåller sig öppet rätten att sätta sig över internationell lag. Richard Haass, rådgivare till utrikesminister Colin Powell, förordade 1997 en ”foreign policy by posse”. USA skulle, som en sheriff i Vilda västern, samla stridsvilliga för jakt på skurkar runtom i världen:

”Vissa analytiker anser att … Förenta Staterna ska vara förhindrat att agera på detta sätt om inte säkerhetsrådet auktoriserat det. I annat fall, hävdas det, blir uppbåden som USA leder inget annat än självutnämnda medborgargarden. Men ett sådant villkor skulle i praktiken ge de övriga fyra medlemmarna av rådet vetorätt över vad USA tar sig till.” (”The reluctant sheriff”, 1997)

FN-stadgan fick inte stå i vägen.

Vid Natotoppmötet 1999 tvingade USA igenom en utvidgning av de ömsesidiga försvarsförpliktelserna. De skulle nu inte bara träda i kraft vid ett väpnat angrepp utifrån mot något av medlemsländerna utan också "vid andra risker av omfattande slag, såsom terrordåd, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser”.

USA och Nato rättfärdigade kriget i Afghanistan med en egenmäktig nytolkning av FN-stadgans paragraf 51 om rätten till självförsvar. De ansåg sig ha rätt att utan inblandning från FN ockupera ett främmande land för att vedergälla en attack från en grupp terrorister och avstyra eventuella framtida terrordåd.

”Om vi väntar på att hoten helt ska materialiseras, har vi väntat för länge”, förklarade president Bush inför invasionen av Irak (FT 12 mar -02).

Samma logik vägleder EU. 2003 antog ministerrådet sin första säkerhetsstrategi: ”Med de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att befinna sig utomlands … Vi måste utveckla en strategisk kultur som främjar tidiga, snabba, och när så krävs, robusta interventioner.”

Denna logik är oförenlig med den respekt för alla staters suveränitet som FN-stadgan påbjuder.

Det svenska värnpliktsförsvaret, förberett och utrustat för att stå emot en angripare, skickades till skroten för att ersättas av yrkessoldater tränade för de preventiva krigen. För planeringen stod konsultfirman SAIC, en av Pentagons, CIA:s och NSA:s största kontraktörer. Sveriges intressesfär sträckte sig nu, förklarade SAIC i en rapport 2001, över Östersjön till Baltikum och vidare ut i Europa. Krigsmakten skulle också rusta sig för globala insatser ”särskilt i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.

Denna logik är oförenlig med den respekt för alla staters suveränitet som FN-stadgan påbjuder. Den leder rakt ut i det dödliga stormaktsspelet: Om USA, Nato, EU och Sverige anser sig ha rätt att placera en första försvarslinje i Afghanistan eller Libyen, vad förmenar Ryssland samma rätt i Ukraina?

Men i tunnelseendet har eftertanken ingen plats. Där blir det ryska överfallet skäl att dra oss djupare in i det globala gängkriget. Vi ska städa ut de sista resterna av alliansfriheten. Gå med i Nato.

Vi bör göra tvärtom. Vi bör lösgöra oss ur den allians med hyckleriet som nu i årtionden varit den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens kännemärke. Bättre uppmuntran kan vi inte ge de folkliga krafter i Ryssland som kräver stopp för överfallet.

Solidariteten med Ukraina behöver eftertanken. Låt kriget bli ett nederlag för gangsterlogiken, låt det inte utmynna i nya allvarliga vändningar i stormaktsspelet.

.............................

Do not join the global gang war 

We must free ourselves from the hypocrisy and nob NATO 

 

Of: Mikael Nyberg 

 

Published: Today 05.30 

 

This is a cultural article that is part of Aftonbladet's opinion journalism. 

 

"The United States and NATO justified the war in Afghanistan with an arbitrary reinterpretation of Article 51 of the UN Charter on the right to self-defense," writes Mikael Nyberg. 

 

"The United States and NATO justified the war in Afghanistan with an arbitrary reinterpretation of Article 51 of the UN Charter on the right to self-defense," writes Mikael Nyberg. Photo: Ivan Sekretarev / AP

 

CULTURE 

 

War seldom develops as the instigators intended. For six months, the Swedish peacekeepers would stay in Afghanistan. Only 20 years later did the last soldiers leave the country, thanked by the United States and NATO. The Taliban, which abandoned Kabul in 2001, marched in again. Expenses for the war from 2009 to 2019: over 100,000 killed or injured Afghan civilians. 

 

At the annexation of Crimea in 2014, national feelings in Russia swelled, but now Putin's great Russian nostalgia has run into a miscalculation. The opposition in Ukraine refuses to stand still. 

 

With superior firepower, it is possible, as in Grozny or Fallujah, to put cities in rubble and ashes. But then? The expertise estimates that an occupation of Ukraine would require 20 soldiers per 1,000 inhabitants, a total of 900,000 men. 

 

Young Russian soldiers on post in the street corners hardly know where they ended up, let alone why they ended up where they ended up. They are scolded by older women in their own mother tongue. 

 

They are ashamed. If the feeling spreads in Russian society, it can grow into resistance to the war. But repression is difficult. The Russian peace movement needs a response. What we do and do not do affects the outlook. 

 

On February 21, three days before the Russian invasion, the UN Security Council debated Russia's recognition of the breakaway republics of Donetsk and Luhansk. Africa has many peoples divided by arbitrary borders, pointed out Kenya's UN Ambassador Martin Kimani.

But after the liberation from the colonial powers, the new states decided not to jeopardize the peace with territorial claims. The quest for reunification is understandable, he explained, "but Kenya rejects attempts to forcibly meet this desire." 

 

Like representatives of many other states, he condemned Russia's violation of Ukraine's sovereignty and territorial integrity. But he did not stay there: 

 

"The United Nations Charter continues to be torn apart by the relentless attacks of the powerful. For a moment, it is invoked with reverence by countries that then turn their backs on it and strive for goals that are directly opposite to international peace and security. " 

 

 … In our part of the world, tunnel vision is a moral imperative. 

 

Kenya expresses its strong concern and opposition to the recognition of Donetsk and Luhansk as independent states. We also strongly oppose the trend in recent decades of powerful states, including members of this Security Council, to ruthlessly violate international law. 

 

" Russia is not alone in attacking other countries and changing borders by force. NATO countries overturned the UN Charter when they bombed Yugoslavia in 1999 and gave Kosovo diplomatic recognition. The invasions of Afghanistan and Iraq were blatant violations of the ban on aggression, and in Libya, NATO transformed a limited UN mandate into a carte blanche to force a regime change. Sweden participated. 

 

The list can be made longer. The war on terrorism, with its drone attacks, kidnappings and torture camps, has been a long series of crimes against international law. 

 

When the Western powers talk about violations of international law, they appear in many countries in Africa, Asia and Latin America as hypocrites. But in our part of the world, tunnel vision is a moral imperative. Pointing out the context is called "relativizing", that is, reducing Russia's crimes. 

 

Is that not exactly how the leaders in Moscow apologize for their abuse? Putin uses word for word the same reasons as NATO countries to override the prohibition of violence under international law. He waves with precedent. 

 

The United States openly reserves the right to violate international law. 

 

But the context does not diminish the crime. On the contrary. It's like gang crime. Every single murder is an atrocity and a source of grief and anger, but in the tunnel vision of gangster logic there is no way out of the shootings, just an endless line of brutally killed young men. Only when the crime is relativized, when it is placed in its bloody context, does it appear as a greater threat. It will be possible to do something about the social driving forces. 

 

The UN Charter, as Martin Kimani points out, is about to be torn apart. The great powers have always taken the paragraphs lightly. Today, there is not much left of the collective security that international law formally guarantees. A global gangster logic has taken over. 

 

The United States openly reserves the right to violate international law. Richard Haass, Adviser to the Secretary of State Colin Powell, in 1997 advocated a "foreign policy by posse". The United States, like a sheriff in the Wild West, would gather combatants to hunt villains around the world: 

 

“Some analysts believe that… The United States should be prevented from acting in this way unless authorized by the Security Council. Otherwise, it is claimed, the rally led by the United States will be nothing more than the self-proclaimed citizen guard. But such a condition would in practice give the other four members of the council a veto over what the United States does. " ("The Reluctant Sheriff", 1997) 

 

The UN Charter was not allowed to stand in the way. 

 

At the NATO summit in 1999, the United States forced through an extension of the mutual defense obligations. They would now not only take effect in the event of an armed attack from outside one of the Member States, but also "in the event of other risks of a major nature, such as terrorist acts, sabotage and organized crime, and in the event of disruptions in the supply of vital resources". 

 

The United States and NATO justified the war in Afghanistan with an arbitrary reinterpretation of Article 51 of the UN Charter on the right to self-defense. They considered themselves entitled to occupy a foreign country without UN intervention in order to retaliate against an attack by a group of terrorists and to prevent any future terrorist acts.

 

 "If we wait for the threats to materialize completely, we have waited too long," President Bush declared ahead of the invasion of Iraq (FT 12 Mar-02). 

 

The same logic guides the EU. In 2003, the Council of Ministers adopted its first security strategy: "With the new threats, the first line of defense will often be abroad… 

 

We must develop a strategic culture that promotes early, rapid, and when necessary, robust interventions." This logic is incompatible with the respect for the sovereignty of all states that the UN Charter requires. 

The Swedish conscription, prepared and equipped to withstand an attacker, was sent to the scrap yard to be replaced by professional soldiers trained for the preventive wars. The consulting firm SAIC, one of the largest contractors in the Pentagon, the CIA and the NSA, was responsible for the planning. 

Sweden's sphere of interest now stretched, SAIC explained in a report in 2001, across the Baltic Sea to the Baltics and further out into Europe. The Armed Forces would also prepare for global operations "especially in those parts of the world where Sweden has vital economic and / or political interests". 

This logic is incompatible with the respect for the sovereignty of all states that the UN Charter requires. It leads straight into the deadly game of great power: If the United States, NATO, the EU and Sweden consider themselves entitled to place a first line of defense in Afghanistan or Libya, what does Russia mean by the same right in Ukraine? 

But in the tunnel vision, reflection has no place. There, the Russian attack will be a reason to draw us deeper into the global gang war. We must clean up the last remnants of the freedom of alliance. Join NATO. 

We should do the opposite. We should break free from the alliance with hypocrisy that has been the hallmark of Swedish foreign and security policy for decades. We can not give better encouragement to the popular forces in Russia that demand an end to the aggression.

Solidarity with Ukraine needs reflection. Let the war be a defeat for the gangster logic, let it not result in new serious twists in the great power game.