In our childish country, war becomes a game of thought
Peter Kadhammar
In our childish country, war becomes a game of thought
Published: Today 07.37
Updated: Today 09.02
This is a column. Analysis and opinions are the writer's own.
In our childish country, war becomes a game of thought, writes Peter
Kadhammar. Photo: Alexei Alexandrov / AP
COLUMNISTS
The crisis drives us into events where we are forced into things we
could not fantasize about a few weeks ago.
Which Ukrainians thought they would be forced to take up arms and go out
into the field to perhaps die?
Who thought they would be shot in the
open by soldiers who carried out mass murder orders?
Who believed that Russia would pursue the same policies as Stalin and
Hitler when they had elites assassinated to destroy the ability to
resist?
Stalin had large sections of the elite in Ukraine murdered in the 1930s.
Hitler had local leaders assassinated during the invasion of Poland and
the Soviet Union. Mayors, politicians: community organizers, potential
leaders in the resistance.
Now we learn that Russian troops in Ukraine have death lists.
And in Sweden we discuss war as a choice of lifestyle.
Liberal leaders chatted about going to Norway if Sweden is attacked. She
did not think the idea that she as a party leader has a special
responsibility for the country, the nation.
The prime ministerial candidate Ulf Kristersson - who had just posed in
hunter-gatherer clothes and shouted about strengthening the border
(against refugees) - smiled and nibbled on cakes and did not comment in a
word on his colleague's thoughts on fleeing.
M-leader Ulf Kristersson. Photo: Stefan Jerrevång
In Svenska Dagbladet, the author Carl-Michael Edenborg writes that he is
not sure what he would do. Put on the uniform? Escape?
"Which Sweden are you prepared to give your life for," he writes.
As if the choice exists.
We only have one country.
Calle Schulman, "media personality", says on the radio:
“Stand up for what, honestly do you hear? There are lots of other
countries and values that are better than ours. ”
Ukrainian journalists who risk their lives are blamed in Dagens Etc by
Kajsa Ekis Ekman for being educated in the West.
And in Ukraine, the war continues. Like an antique drama. The course of
events drives us in a certain direction and we can only act in the
direction where history forces us if we do not want to kneel before the
gangster and say:
Take our freedom. Take what you want, as long as you do not hit us.
In our childish country, the crisis is like another political game.
Göran Greider warns on the radio for the "fortified poorhouse" when the
Riksdag decides on modest refurbishment. Does he mean that? Sweden - a
poorhouse?
It's just words. A game. A rhetorical ingenuity.
And in Ukraine, the Kremlin thug is bombing apartment buildings and
hospitals to force the disobedient population into submission.
In Sweden, the former archbishop Hammar and the former president
Peterson publish a call in which they call for "confidence-building
measures, which reduce tensions between the great powers" in the Nordic
countries.
Have they not understood that for too long we have shown the criminal a
trust he did not deserve? We should have shown our distrust already in
2008 when he attacked Georgia, in 2014 when he attacked Ukraine.
2022 when the killer after a firework of lies started a full-scale war, these gentlemen are talking about creating trust!
I can understand them.
What
is happening is like a nightmare. We want to be at peace and plan the
summer vacation. We want to think about spring clothes. We want to
complain about petrol prices. War - is it something you choose if you
want to be part of? Much like I choose a shirt?
The
childishness and playfulness and the fantastic desire to create trust
with the killer in the Kremlin still says something nice about our
country. We are so well, we are so safe that this can not be for real.
And if it's for real, we'll go to Norway!
And in Ukraine, corpses rot in the streets.
And in Ukraine, men and women who also wanted to plan their summer vacation take up arms and fight for their freedom.
And spring.
.................................................
Peter Kadhammar
I vårt barnsliga land blir kriget en tankelek
Detta är en kolumn. Analys och åsikter är skribentens egna.
I vårt barnsliga land blir kriget en tankelek, skriver Peter Kadhammar. Foto: Alexei Alexandrov / AP
Krisen driver oss in i händelseförlopp där vi tvingas till saker vi inte kunde fantisera om för några veckor sedan.
Vilka
ukrainare trodde att de skulle tvingas ta till vapen och ge sig ut i
fält för att kanske dö? Vilka trodde att de skulle skjutas på öppen gata
av soldater som utförde order om massmord?
Vilka
trodde att Ryssland skulle genomföra samma politik som Stalin och
Hitler när de lät mörda eliter för att tillintetgöra förmågan till
motstånd?
Stalin lät mörda stora delar av eliten i Ukraina
på 30-talet. Hitler lät mörda lokala ledare under invasionen i Polen
och Sovjetunionen. Borgmästare, politruker: samhällsorganisatörer,
potentiella ledare i motståndet.
Nu får vi lära oss att ryska trupper i Ukraina har dödslistor.
Och i Sverige diskuterar vi kriget som ett val av livsstil.
Liberalernas ledare pladdrade om att ta sig till Norge om Sverige blir anfallet. Hon tänkte inte tanken att hon som partiledare har ett särskilt ansvar för landet, nationen.
Statsministerkandidaten Ulf Kristersson
– han som nyss poserade i jägarklädsel och hojtade om att stärka
gränsen (mot flyktingar) – log och knaprade på kakor och kommenterade
inte med ett ord kollegans tankar på flykt.
”Vilket Sverige är man beredd att ge sitt liv för”, skriver han.
Som om valet finns.
Vi har bara ett land.
Calle Schulman, ”mediepersonlighet”, säger i radion:
”Stå upp för vad, ärligt hör ni? Det finns massor av andra länder och värderingar som är bättre än våra.”
Ukrainska journalister som riskerar sina liv skuldbeläggs i Dagens Etc av Kajsa Ekis Ekman för att de fått utbildning i väst.
Och i Ukraina fortsätter kriget.
Som ett antikt drama. Händelseförloppet driver oss i en bestämd
riktning och vi kan bara handla inom den riktning dit historien tvingar
oss om vi inte vill ställa oss på knä inför gangstern och säga:
Ta vår frihet. Ta vad du vill, bara du inte slår oss.
I vårt barnsliga land är krisen som ännu en politisk lek. Göran Greider
varnar i radion för ”det befästa fattighuset” när riksdagen beslutar om
beskedlig upprustning. Menar han det? Sverige – ett fattighus?
Det är bara ord. En lek. En retorisk finurlighet.
Och i Ukraina bombar ligisten i Kreml hyreshus och sjukhus för att tvinga den olydiga befolkningen till underkastelse.
I
Sverige publicerar den tidigare ärkebiskopen Hammar och den tidigare
talmannen Peterson ett upprop där de efterlyser ”förtroendeskapande
åtgärder, som minskar spänningen mellan stormakterna” i Norden.
Har
de inte förstått att vi alltför länge visade förbrytaren ett förtroende
han inte förtjänade? Vi borde ha visat vårt misstroende redan 2008 när
han anföll Georgien, 2014 när han anföll Ukraina.
2022 när mördaren efter ett fyrverkeri av lögner startade ett fullskaligt krig talar dessa herrar om att skapa förtroende!
Jag kan förstå dem.
Det
som sker är mardrömslikt. Vi vill vara i fred och planera
sommarsemestern. Vi vill fundera på vårkläder. Vi vill klaga på
bensinpriserna. Krig – det är väl något man väljer om man vill vara med
i? Ungefär som jag väljer skjorta?
Barnsligheten
och leklynnet och den fantastiska viljan att skapa förtroende hos
mördaren i Kreml säger ändå något fint om vårt land. Vi har det så bra,
vi har det så tryggt att detta inte kan vara på riktigt. Och om det är
på riktigt åker vi till Norge!
Och i Ukraina ruttnar liken på gatorna.
Och i Ukraina tar män och kvinnor som också ville planera sommarsemestern upp vapen och kämpar för sin frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar